På vägen från jobbet till metron är det helt vanligt att bli påhoppad av någon som vill berätta om unicef, greenpeace eller amnesty. Under det senaste året finns det också de som vill ta en titt på mina naglar och show me something amazing och nu det senaste är det någon som vill påta i mitt hår och ge det mer volym eller lockar.
Jag har för länge sedan bestämt att jag alltid snällt ska tacka nej och le och gå vidare. Men rätt ofta är jag i mina egna världar och när någon tränger sig in i den genom att vilja show me something amazing, så glömmer jag att ta fram solskensleendet och blir istället den sura finnen som antingen låtsas att hon inte hör eller muttrar ett ei kiitos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar